En tur med välkände skepparen Dan "Kattmannen" Lundqvist ombord på båten "Sillen" gav fler storfiskar än man kan drömma om. Vi gav oss ut från marstrand kl 8 för att fiska på Bratten, ett av Sveriges sista egentligen "orörda" vatten. När vi kom fram var vinden och strömmen så svag att vi inte kunde ankra utan fick börja med att drivfiska Sej. En bunt Sejar kom upp, dock inte större än 5-5,5kg. Efter en timma bestämmer vi oss för att testa att meta. Positionen som vi döpt till "Svinstian" har verkligen levererat stora fiskar var gång. Första drivan gav ingenting. Andra drivan är det någonting som verkligen sliter tag i mitt tackel, tungt är det också! Efter ett tag får första Lubben syna ytan. Stormfåglarna blir som tokiga och hinner med att slita bort hela levern innan Lubben lyfts in i båten. Utan lever väger dock fisken mäktiga 13,5kg, vilket är båtrekord.
Vinden och strömmen kommer igång och vi väljer snabbt att ankra. Som vanligt när man är med Dan så räcker det med en ankring för att parkera sig perfekt. Metena dalar ner mot 325m i en ravin.
Tankarna rullar som vanligt om vad som döljer sig där nere på djupet. När tacklet landar väljer jag att snabbt slänga ut ett flötmete på Sejen samtidigt. Djupet som brukar generera mest fisk brukar vara 45-75m. Jag väljer 55m och apterar min petflaska.
På det här sättet får man ut tacklet från båten och kan lägga det på ett säkert avstånd från båten för att undvika trassel. Det riktigt plaskar till och petflaskan försvinner ner i djupet. Flötet fungerar perfekt och utlösaren släpper, flaskan glider på linan och blir inte nått störelsemoment.
Vi drar ett gäng Sejar men det blir så jobbigt i armarna så vi väljer att bara meta ett tag. Dan drar Lubb efter Lubb och jag får inte ens ner mitt tackel för att Sejarna är som tokiga under båten. Först kommer en sej på 6,5kg, senare en på 7kg och som fin avslutning en på 9kg. Nu var jag så trött på Sejen så jag nästan bad till Gud för att nå botten. Armar och händer verkligen ömmade.
Efter lite vila väcks jag abrubt av Dan som säger att det är något som beter sig konstigt på kroken. Upp och hoppa för att stå beredd och kunna bistå om det nu skulle vara någon konstig eller ny art. Efter 20min skymtar vi något nere i djupet. Upp kommer en Vitrocka som är krokad precis där svansen börjar, inte konstigt att det kändes lurigt! Rockan krokar vi av i vattnet direkt då den inte är sportfiskemässigt krokad och alltså inte gills. Det finns då heller ingen anledning att väga den och utsätta den för ännu mer stress.
Dan tar snabbt revansch och säger till mig att det bara är att hämta dem där nere på botten, jag svarar snabbt att jag har inte märkt det på alla turer vi vart ute. Lätt avundsjuk men helt exalterad över det grymma fisket samtidigt som man är väldigt glad för Dans skull.
Efter knappt märkbara napp på mitt spö böjrar jag få Rockafeber och väntar extra länge för att göra mothugg. Känns som en evighet, sträcker upp spöt långsamt och känner något som försöker simma iväg. Gör ett resolut mothugg och känner fast fisk på kroken. Känns hyfsat tungt och seglar genast iväg i drömmen om att äntligen få lyfta in en vitrocka i båten. Efter en lång stund syns något mindre nere i vattnet och jag utbrister förvånat.
-En minirocka? Men efter en sekund förstår jag givetvis att det är en större klorocka som sitter på kroken. Glädjen verkligen bubblar inom mig och Dan blir lika glad. Som privat båt är det antagligen bara "Sillen"båten som haft fyra stycken på däck vilket är ett fantastiskt resultat och bekräftar att det finns kunnighet ombord! Rockan väger 1650gr.
Grymt nöjda styr vi kosan hemmåt Marstrand och diskuterar redan nästa djuphavsfiske drömmande om nya arter små som stora! Väl hemma i Marstrand är jag dock tvungen att avsluta med att ta kort och visa upp maskoten som alltid är med och för "Sillen" till nya storfångster!
// PeterL
